När han nu vid 80 års ålder lämnat oss lika tyst och försynt som han levat, ser jag honom framför mig komma in över Guds gröna ängar – till hans glädje och ära avbilder av de öländska marker han älskade. Jag ser honom mot väna ljusblåa cikorier vid högsommartid – jag möter honom på kalkvit väg med koflocken. Det är så han vill ha det i sin himmel tror jag. Han saluterar med hasselvidjan – han ler och konstaterar med sin mjuka lågmälda röst fåordig som alltid: ”Här e´ ju lika fint som hemma i byn”. Bättre kan han inte tänka sig.

Han längtade aldrig bort från sin miljö – för honom var den fullödig – i sin omedvetna levnadskonst var han en lycklig människa. Han upplevde det stora i det lilla den tystlåtne Josef – god mot människor och djur – ödmjukt seende blommorna – tacksamt lyssnande till fåglarna. Han ägde och bebodde den på sin tid välbekante timmermannens från de sju haven – Block-Fredrik – vackra stuga, men den verkliga hemkänslan hade han hos dem som han gjorde tjänster under sina 16 sista år. Det var i den blå gården borta vid bybrunnen, hos de underbara människor, som avslutade dödsannonsen så fint med:

”så enkelt: allt som händer är bara

att oljan i lampan tar slut

att ett blomblad faller

och att ett liv går ut ”

Jag såg fram mot sommaren och ett nytt möte med gamle knotige Josef. En nyans som var betydelsefull i sommarbilden har gått förlorad. Jag sörjer Josef och bjuder honom ett tacksamt farväl från mig och de mina.