(Avskrift av Nelly Olssons redogörelse i Köping-Egby Hembygdsförenings årsskrift 1990)

I Köpings kyrkobok under ”Döde och begravna” 1835 finns det antecknat den 21 februari: Bondehustrun Lisa Nilsdotter i Kolstad 34 år gammal mördad. Mannen Kronohemmans åbon Nils Persson i Kolstad misstänktes hafva begått mordet blef följande dag gripen och till Slottshäcktet insänd.

Nils Persson föddes i Kolstad 12 april 1782 där hans föräldrar Per Persson och Brita Nilsdotter hade kronohemmanet Kolstad nr. 8 vilket Nils Persson så småningom övertog. Någon duktig bonde blev han dock inte. Ar-Pell-Niss som han kallades, beskrevs av sina samtida bybor som lat, underlig, egensinnig och svår att förstå sig på, häftig, våldsam och begiven på starka drycker. Hemmanet vanskötte han så att det gav ringa avkastning. 1829 blev han dömd till fästningsarbete för hemfridsbrott. Två år senare gifte han sig, 49 år gammal, med 30-åriga Lisa Nilsdotter, kallad Sissa. Hon hade varit piga hos honom och man kan undra varför hon gifte sig med honom när hon visste hurdan han var, men hon hade fött en dotter året före och på den tiden var det svårt för en ensam mor att försörja ett barn. Av sina föräldrar kunde hon inte få någon hjälp. Modern var död och fadern Nils Nilsson var inhyses i Kolstad och utfattig. En framtid som bondmora lockade mera än ett liv i tiggeri.

Äktenskapet blev dock olyckligt redan från början. Båda var trätgiriga och begivna på starka drycker och så länge sådana fanns i huset var de vänner men sedan började osämjan igen. Varken prästernas förlikningsförsök eller makarnas flera gånger förnyade överenskommelse om fridsam sammanlevnad hjälpte. Åtskilliga gånger blev grannarna tillkallade för att lugna dem.

1833 föddes sonen Nils Peter.

Lisa Nilsdotter fick inte heller något högt betyg av byborna. Hon var en dålig matmor som illa skötte sitt hus och inte försåg varken man eller barn med kläder. När Nils Persson infördes till länshäktet ägde han inte mer än två smutsiga och trasiga skjortor och var också utblottad på andra kläder samt full med ohyra. Häradsrättens protokoll innehåller också en beskrivning på Nils Perssons utseende. Han var av stark kroppsbyggnad, sex fot fyra tum lång med grånade huvudår, mörkblå ögon, gulblek hy och av dystert utseende.

Den 21 februari 1835 vid 10-tiden gick Lisa Nilsdotter till Borgholm bärande på en spinnrock och kom inte hem igen förrän omkring kl. 4 på e.m. Mannen och drängen hade inte fått någon middagsmåltid och mannen frågade varför hon varit borta så länge. Hon svarade att hon blivit hindrad av det elaka vädret varpå mannen yttrade: ”Fä brukar så göra”. Lisa skickade drängen efter ved och när han kom in igen satt Lisa på spishällen och grät och var liksom mannen ond och svor. Nils Persson tog en vetekringla och åt på men Lisa Nilsdotter försökte ta den ifrån honom för att ge den till sin dotter. Då tog han fram en piska med tjockt skaft, en s.k. tjurpiska som låg under sängen. Lisa yttrade: ”Jesus, nu tar han till Brunta”, och sprang ut med sonen på armen men kom in meddetsamma och fattade häftigt tag i rockkragen på Nils Persson. Han tog med ena handen i hennes haka och med den andra i hennes näsa och trätomålet fortsatte. Han var så arg att han skar tänder och Lisa mycket förivrad. Hon skickade drängen efter hjälp hos grannen Nils Elofsson. Han skyndade iväg men hann ej längre än över en stenmur då han såg Lisa Nilsdotter med sonen på armen komma utspringande på gården och strax efter henne Nils Persson med en yxa i handen. Han lyfte yxan och Lisa bad: ”Jesus, Niss lille”. Ögonblicket efter hördes ljud av ett slag som emot ben och därefter ett förfärligt barnskri. Nils Person kastade in yxan i förstugan och skyndade ut mot ladugården. Grannar kom tillskyndande och fann Lisa Nilsdotter liggande död och blodig med barnen gråtande bredvid. De frågade den 5-åriga dottern Anna-Lisa vem som gjort det och hon svarade: ”Det har pappa gjort”.

Yxan var en s.k. skyr-yxa med hammare 1 ½ tum bred och 4 tum lång. Slaget av hammaren hade träffat vid högra tinningen.

Nils Persson var försvunnen och folk gav sig ut att leta efter honom och på morgonen dagen efter anträffades han på en skogsväg i Tallen, där han på tillsägelse att vänta genast stannade och berättade att han, som såg frusen ut, kommit vilse i skogen när han var på väg tillbaka från Bredsättra för att köpa smör. Det har berättats att spaningsmanskapet ropade: ”Hon lever, hon lever” för att lura fram honom. Sedan följde han godvilligt med till Ramsättra närbelägna gästgivaregård. Där nekade han till att han var vållande till hustruns död och sade att han ej kände till det. Han fördes till länshäktet i Kalmar och till arbetskarlen Sven Block som följde med honom yttrade han: ”Nu är kattan död” och bad sedan med tårar i ögonen att han inte skulle släppa den lille sonen ifrån sig.

Den 12 mars ställdes Nils Persson inför rätta vid häradstinget i Lundegård, anklagad för att ha ihjälslagit sin hustru. Eftersom inte alla vittnena var kallade och prästbevis över gossarna Jonas Olssons och Nils Larssons frejd och kristendomskunskap saknades samt protokoll över besiktningen av den döda som provinsialläkare Brunius gjort inte fanns med uppsköts rannsakningen. Prosten Eckerlund skulle också tala Nils Persson tillrätta så att han skulle hålla sig till sanningen.

Den 19 mars fördes Nils Persson åter till Lundegård. Hade det varit i vår tid hade sinnesundersökning skett men då var det vittnena som bedömde att Ar- Pell-Niss inte var vansinnig. Efter prosten Eckerlunds samtal hade Nils Persson ändrat sina uppgifter och sade att det var väl ingen annan än han som gjort det eftersom ingen mer än han vid tillfället varit ute på gården.

Nils Persson dömdes ”sig till straff och androm till varnagel” att mista högra handen, halshuggas och steglas. Efter avkunnandet av domen berättade Nils Persson fritt och otvunget samt under gråt och synbar ånger att han i åtalade tillfället uppbragt över sin hustrus våldsamhet emot honom gav yxslaget vid tinningen utan att kunna ana att det skulle taga så olyckligt och utan att han förut hållit minsta uppsåt att mörda henne.

Målet gick vidare till Göta hovrätt som fastställde häradsrättens dom. Nådeansökan sändes till Högsta domstolen och i en skrivelse som undertecknats på Stockholms slott av konung Carl Johan den 14 november 1935 kommer den slutliga domen. Någon nåd kan ej beviljas mer än att högra handens avhuggande och steglingen ej må äga rum.

Den 17 augusti 1836 skedde avrättningen. I Köpings kyrkobok finns noterat: Åboen på Kronohemmanet Nr. 8 i Kolstad Nils Persson afrättad på Köpings klint vid Solberga för mord å sin hustru begånget d. 21 februari 1835. Denne man hade alltid varit besynnerlig – Så äfven hans fader och Modern alldeles svagsint. Allmänneligen ansågs Nils Persson vara icke väl snäll men ock icke fullt galen. Under den långa tid han satt i fängelse, ville han icke emottaga undervisning i Religionen. Landshöfdings Embetet inberättade detta till Kongl. Majt, men Nådig befallning kom, att domen till halshuggning skulle verkställas. Då Delinqventen den 16 aug. ankom till Kolstad mottogs han der af Köpings Presterskap. Ingen beredelse hade han velat göra i Calmar – Ingen gjorde han, kommen därifrån. Han dog således oberedd och blef i Galgbacken begrafven. Han var något över 54 år gammal. Efterlemnade en son vid 3 års ålder.

Bödeln bodde hos smeden i Kolstad vid sina förrättningar. Avrättningar var stora folkfester förr. Det var långa köer av hästskjutsar fram till avrättningsplatsen. Hela familjen, även barnen, skulle med för att se och ta varning. Det har berättats att en gubbe klättrade upp i ett litet träd som fanns i närheten för att se bättre, men när bilan föll svimmade gubben och ramlade ner. Ölands sista avrättning var 1859 och den ägde rum på Köpings klint.

Hur gick det för barnen Anna-Lisa och Nils Peter? Deras namn finns i husförhörsprotokollen under Kolstad nr 8 hela tiden men på ett ställe står antecknat : läser i Ramsättra. Gärden utarrenderades först men vid 20 års ålder 1853 gifte sig Nils Peter med Cecilia Hansdotter från Hässleby och året efter föddes en son. 1857 skildes de, något som var ovanligt på den tiden. Cecilia Hansdotter finns dock kvar på Kolstad nr 8 till 1860 då hon fått en oäkta son och flyttat. Äktenskapet tycks emellertid ha återupptagits och tre söner till föddes, den siste 15/1 1872. Den 13/2 1872 dog Nils Peter Nilsson 39 år. Ingen av sönerna stannade hemma på gården. Två av dem blev sjömän, en for till Amerika, en flyttade till Stockholm och en till Borgholm. Cecilia Hansdotter dog 1887 och 1896 såldes gården till Karl Andersson Ågren från Övre Vannborga. Anna-Lisa var inhyses hos brodern och fick en dotter. Hon flyttade till Solberga nr. 4 som piga år 1877.